Problem med maten...

Vet inte om någon läser här längre, det var ju rätt längesen jag skrev men om någon läser detta snälla hjälp mig och säg vad jag ska göra...
 
Jag hade en bättre period i min depression i några månader, kanske den längsta någonsin och detta tror jag beror på en ny antidepressiv medicin som jag började äta. MEN sen hände något.
Kan säga först att jag ALDRIG har haft någon typ av ätstörning men jag började kräkas upp maten, även dricka ibland. Först hände det nån gång i veckan till att gå över till konstant varje dag. Så jag har levt med detta nu i snart 3 månader.
Jag sökte akut på sjukhus en gång men fick ingen hjälp. Jag hade då en remiss för gastroskopi som jag ville få framflyttad eftersom jag inte stod ut längre. Detta är inget självmedvetet utan maten kommer bara upp och det har varit ett helvete och är fortfarande.
 
Igår fick jag äntligen göra gastroskopin och de kunde se att jag hade en inflammation i magsäcken och att detta beror  på att jag under så många år tagit olika mediciner, att jag röker, dricker kaffe och dricker alkohol.
JAg blev HELT förstörd och är fortfarande. De här sakerna är nämligen mitt liv och visst.. ni tänker säkert att det bara är att sluta med det men så enkelt är det inte. Jo visst, alkoholen ska jag lägga ner helt med under en lång period och kaffet och ciggaretterna kan jag minska men jag kan inte sluta helt.
 
Jag är seriös när jag säger att jag inte ville leva mer efter fått det här beskedet. Har legat vaken i natt och bara känt att jaha...vad ska jag göra? Vad är det för mening? Alltså det här låter säkert löjligt men det är det lilla jag har som ger mig nån njutning i detta meningslösa liv. Om jag då ska ta bort det också vad har jag då kvar?! 
Jag vet inte om det är det här med magen men jag har blivit helt knäckt av att inte kunna äta utan att kräkas upp det. Det skulle vem som helst bli men han, läkaren var så hård och sa att ja det är ditt eget val, ha det bra! Typ....
Ett tag trodde jag att det berodde på den nya antidepp-medicinen då den har biverkningar som illamående, kräkningar och anorexi. MEN slutar jag med den så blir så fruktansvärt dålig psykiskt, något jag aldrig vill vara med om igen därför vågar jag inte sluta med den. Fan vad allt är jobbigt och att allt ska hänga ihop.
Åh jag mår riktigt dåligt psykiskt redan och nu detta också. Jag som ändå tyckte att för en gång skull var jag på väg åt rätt håll. Men självklart ska något förstöra det för det är som att jag inte ska få må bra. Jag vet inte om jag orkar det här. Allt känns totalt hopplöst och meningslöst. Och ännu mer nu efter detta.
 
Var tvungen att skriva av mig. Har aldrig känt såhär innan, som att jag inte bryr mig om någonting utan vill helst bara sova så jag slipper detta.
 
 
 
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - ethel:

åh :( jag tror att jag kan sätta mig in i hur du känner.. tar man bort det lilla man har som gör att man står ut så blir det ju helt tomt.

#2 - - Anonym:

Ge inte upp. Jag har en otroligt seg depressiv period med massa självmordstankar. Allt är väldigt skört då, Det är begripligt att en sådan sak som att ta bort det man faktiskt uppskattar blir droppen på nåt vis. Slå inte på dig själv för det. Försök ge dig själv stöd. Jag vet att det är jättesvårt. Men när du får sånna där kommentarer av din läkare så är det väldigt viktigt att du försöker vara snällare mot dig själv. Du är vanlig människa, din känslor och tankar är dina och man känner det man känner. Var det din psykiater som sa så? Att det var ditt val? För det låter väldigt okunnigt att säga så. Man behöver värme och omsorg när man mår så där. Det är svårt att sluta med både nikotin, koffein och alkohol. Kanske övermäkigt. Kan du välja bort en sak till att börja med? Kanske halvera mängden som ett första steg? Kan du ta stöd av andra än den där läkaren? Kan ni diskutera medicinjustering? Låter som du behöver byta antidepp. Biverkningarna ska inte överbrygga nyttan.

Jag ramlade över din blogg av en slump, Nu brukar jag titta in här då och då för att se att du ger ifrån dig levnadstecken. Det ger mig hopp. Tänk på det, att när det känns som värst och självhatet äter upp dig och du bara vill försvinna.....så kan du samtidigt ge en annan människa hopp. Så ge inte upp. Du är viktig!

Upp