Inlagd igen...

Jag blev då åter igen inlagd. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, visste inte var jag skulle ta vägen så jag tog massa stesolid och drack alkohol. Jag vet inte om jag ville dö men jag ville bara få bort de hemska känslorna. Min syster fick i alla fall reda på det och ringde ambulans som kom och hämtade mig och körde mig till sjukhuset.

Min syster följde med och första natten fick jag sova på en medicinavdelning där de hade koll på mig hela natten, de kollade så hjärtat slog bra och att jag inte hade några skador på något sätt, vilket jag inte hade så det var ju bra.

Dagen efter blev jag flyttad till en psykiatrisk avdelning och där var det hemskt! Personalen var väldigt otrevliga och de brydde sig inte alls om mig. Jag låg bara och grät på mitt rum. Jag skulle ju egentligen bli flyttad till den avdelning som jag tillhör men det fanns ingen plats där så därför fick jag stanna på den hemska avdelningen.

Jag fick nog efter två nätter och orkade inte vara kvar där, dessutom sa de då att jag inte skulle få komma till min avdelning alls så jag skrev ut mig själv. Min bror kom och hämtade mig. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt och min bror och hans flickvän ville att jag skulle åka med dem hem så jag inte behövde vara ensam.

Jag visste inte vad jag skulle göra men jag bestämde mg för att följa med dom hem. Vi åkte förbi mig och hämtade llite saker som jag behövde men sen när vi satt i bilen fick jag panik och jag bad de istället att köra mig till psykakuten på ett annat sjukhus.

Jag blev bra bemött där och jag behövde inte vänta speciellt länge innan jag fick träffa läkaren. Han ringde till min avdelning och det fanns en plats där till mig. Mycket konstigt.  Min syster var med mig och vi åkte till min avdelning.

Det kändes bra att få komma dit eftersom jag tycker om personalen där och jag har ju varit där så många gånger innan.

Det var väldigt stökigt och många av patienterna var verkligen sjuka och det kändes inte så bra. Jag fick dela rum med tre andra och de var så jobbiga. Jag blev så arg!

Jag låg där bara en natt sen fick jag träffa läkaren och han sa att jag har provat så många olika behandlingar och inget hjälper så han föreslog att min läkare i öppenvården skulle göra en planerad inläggning senare och då skulle de sätta ut alla mina mediciner för att se hur jag skulle må utan. Jag skulle i så fall ligga där i ca två månader och skriva på ett kontrakt att jag verkligen gör det här och jag kommer inte få skriva ut mig.

Jag tyckte det lät helt sjukt men han sa att jag skulle fundera på det och sen skrev han ut mig trots att jag hade självmordstankar. Psykvården är helt störd!

Jag fick alltså inte vara kvar så jag åkte hem. Mådde inte bra men kämpade mig igenom dagen och nästa dag kände jag mig något bättre. Det går upp och ner hela tiden och jag känner mig ensam och vill ha något att göra.

På fredag ska jag till min läkare men jag tror inte att jag kommer gå med på att ligga inne så länge utan att få skriva ut mig om jag nu skulle må för dåligt. Så jag får se vad hon säger.

Jag tar nu venlafaxin 150 mg och lyrica 300 mg. Jag höjde dosen för några dagar sen och hoppas verkligen att det blir bättre.

Har även slutat med stesolid, oxascand  och sömntabletter eftrsom de är så beroendeframkallande och läkaren sa att de kan framkalla depression och ångest. Har varit utan nu i fyra dagar. Det är jobbigt men jag ska verkligen försöka att inte ta något.

Snälla låt mig få må bättre nu!!!

Allmänt | | Kommentera |

Social fobi...Såå hemskt!!!

Usch nu mår jag dåligt igen! Var rätt så glad i morse när jag vaknade för jag visste att min syster och en kompis skulle komma hit. Vi hade mysigt, drack kaffe och bara pratade om allt möjligt. Men jag kände hela tiden en oro för att de skulle gå eftersom jag inte vill vara själv. De stannade några timmar och sen jag vi och åt thaimat och då kom den hemska sociala fobin tillbaks.

Det var nämligen fler folk där som satt och åt och jag fick för mig att de bara tittade på mig hela tiden och tyckte att jag såg konstig ut. Jag började skaka och kunde knappt äta. Usch..ville bara därifrån. Vi gick sen och köpte cigaretter sen skulle jag promenera hem själv. Det är ingen lång bit men jag kände mig inte alls bra. Kände fortfarande att alla jag motte stirrade på mig och jag kände mig konstig i benen, som att jag går konstigt och att alla undrar vad det är för fel på mig! ÅÅHHH det är så hemskt!

Sen direkt när jag kom hem skulle ja gå ner i tvättstugan och tvätta. Jag var rärr för att jag skulle träffa någon där och självklart gjorde jag det och såklart skulle hon börja prata med mig.  FY! Fick panik, kunde inte vara mig själv och jag ville bara försvinna!

När jag kom upp i lägenheten igen kunde jag andas ut men oron fanns kvar. Så jag var ju tvungen att ta några stesolid för att lugna mig. Och nu känner jag mig lite lugnare men väldigt seg. Ringde min läkare också men fick inte tag i henne så nu får jag klara mig själv då tillls jag ska dit om ca två veckor. Vill verkligen inte bli beroende av tabletterna vilket man lätt kan bli men tar såklart dom då jag vet att de hjälper! Får försöka att inte ta för många bara.

Blir bara så ledsen av att det ska vara såhär. Det är ett sånt otroligt handikapp! Det har förstört hela mitt liv! Och jag orkar inte må dåligt igen!






Allmänt | | En kommentar |

Arg och ledsen!!!

Jag har inte skrivit här på länge nu och det beror på att jag återigen blev inlagd. Jag låg inne i en månad för att genomgå en ECT-behandling.

Det var en jobbig månad då de även satte ut alla mina mediciner eftersom de inte kunde tas ihop med behandlingen. Den gjorde så att jag tappade minnet så jag var väldigt snurrig och förvirrad. Jag trodde inte behandlingen skulle hjälpa eftersom jag inte kände någon förbättring men efter åttonde gången så kände jag mig faktiskt bättre!

Jag började känna igen! Först trodde jag inte att det hade hjälpt när jag vakna upp efter sista behandlingen så jag var ju helt förstörd! JAg bara grät, grät och grät. Trodde aldrig att jag skulle sluta gråta. Jag kände att livet var slut eftersom detta var som det sista som kunde hjälpa mig. Jag ville bara försvinna! Men sen plötsligt blev jag istället väldigt arg! Jag tyckte att en sköterska på avdelningen betedde sig väldigt illa mot mig och han vägrade ge mig mina stesolid så jag blev så arg!

Jag sa att om jag inte får mina tabletter så skriver jag ut mig vilket jag också gjorde samma dag. Ville inte vara kvar där. Så jag fick träffa en läkare, hon tyckte inte att jag skulle skriva ut mig men jag ville det och eftersom jag var där frivilligt så blev jag utskriven.

Min syster kom dit och hon följde mig hem. Jag ahr inte så mycket minne av detta men enligt henne så var jag sedan glad och mådde bra! Och sen dess har det fortsatt att vara bra. I alla fall från depressionen och det är ju det viktigaste. Jag har känt lust och glädje igen och verkligen velat leva! Det har känts så bra! Och jag har varit så glad och tacksam för det.

Men så idag kom ett rejält bakslag. Inte av deppressionen utan av min hemska sociala fobi! JAg bestämde mig nämligen för att gå ut och promenera eftersom det var så härligt väder och jag försöker ju gå ner i vikt.

Det tog lång tid att komma iväg för jag kände att det verkligen tog emot. Jag kände att jag inte ville träffa folk eftersom jag är så rädd för dom. Det gick rätt bra de första minuterna men sen var helvetet där igen! Fick sån fruktansärd ångest så fort jag bara mötte en människa. INGEN och INGEN kan förstå hur hemskt det är om man inte själv upplevt det.

Jag kämpade ändå och fortsatte gå för jag ville så gärna klara det. Jag gick väl ca 20 min sen fick jag panik! Jag ville ringa till någon för det brukar kännas lättare när jag pratar med någon i telefonen. JAg ringde först min syster men hon svarade inte sen ringde jag till mamma. Och jag blev så arg på henne!

Hon sa att jag ger upp för lätt och att jag inte kämpar tillräckligt mycket! WHAT?! Kämpar jag inte??? JAg har fan kämpat i över tio år!!! Jag har mått så fruktansvärt dåligt! Så dåligt som man bara kan må! Men jag har aldrig gett upp för det! Jag har kämpat mer än någon annan! Och hon påstar att jag inte kämpar!!!

Blev så arg och ledsen så jag sa till henne att jag inte vill prata med henne mer och så la jag bara på.

Sen kände jag att jag verkligen ville prata med någon som förstår! Ville egentligen ha tag i min kusin men hade inte hans nummer så jag fick ringa pappa eftersom han var med honom. Pappa frågade hur jag mådde och jag sa att jag inte mådde så bra och berättade vad som hänt. Han sa att han tyckte det var tråkigt och han visste väl inte riktigt vad han skulle säga. Vi pratade lite och sen sa han att: Ja jag kan ju inte göra så mycket åt det.

Nej det fattar väl jag också men jag ville ju bara prata med någon! Efter det bröt jag ihop och jag fick prata med Markus (min kusin) Jag bara grät och grät och sa att nu är mitt liv slut. Jag orkar inte leva om det ska vara så här. Han var den enda som verkligen lyssnade och förstod. Så jag gick tillbaks hem och bara grät och grät men pratade med honom hela tiden tills jag blev lugn igen.

Jag gick in i affären och köpte kattmat och cigaretter. Skulle köpa mat men jag tappade verkligen helt aptiten så struntade i det. Sen gick jag hem och började gråta igen! Gick över rätt fort men känner mig så ledsen och besviken! Trodde ju att jag mådde bättre. Jag mår bättre vad gäller depressionen och att jag fått mina känslor tillbaksmen min sociala fobi tycks aldrig gå över! 

Är så ledsen och arg nu.
Allmänt | | Kommentera |
Upp