Onsdag

Jag har levt med ångest och social fobi i ca nio år nu. Jag känner att jag har aldrig riktigt fått den hjälp jag behöver för att ta mig ur det här jobbiga.

Jag har nyss börjat i terapi på en psykiatrisk mottagning i Frölunda och hoppas att detta kommer fungera bättre än tidigare behandlingar.

Det hela började när jag var ca 17 år. Jag skulle gå ut och ta några öl med två kompisar. Inget konstigt med det, det gjorde vi rätt ofta. Vi tog några öl, hade kul sen åkte jag hem på kvällen. Mamma var inte hemma så jag var ensam hemma. Jag la mig i sängen för att sova när jag kände som om någon satte en kniv i bröstet på mig.
Det var fruktansvärt! Fick ingen luft, kunde inte andas! Gick ut på balkongen och tog en cigarett, kanske inte det bästa och det hjälpte inte heller, för jag fick ingen luft! Jag ringde till pappa och bara skrek och grät, visste inte vad jag skulle ta mig till. Han sa åt mig att ringa ambulans men jag vågade inte det, ville inte det. Jag var uppe hela den natten, kommer inte ihåg hur det gick men det måste ju ha gått över nån gång. Jag hade fått en panikattack. Den första.

Jag skev faktiskt fel, det var inte här allt började men detta var första gången jag fick en riktigt panikattack.

Det hela började väl egentligen tidigare, när jag var 12, 13 år efter att mina föräldrar skildes tror jag. Jag började känna att jag var annorlunda, att jag inte passade in nånstans. Jag var också väldigt blyg, det har jag alltid varit. Jag trivdes aldrig i skolan, hade svårt att få kompisar och kunde inte koncentrera mig.

Efter skilsmässan var jag och min syster tvungna att flytta med min mamma medans mina bröder bodde kvar hos pappa. Vi fick inte bestämma och jag var väldigt arg över det! Jag ville stanna hos pappa, ville inte flytta med mamma. Men jag hade inget att säga till om så det var så det blev. Jag mådde jättedåligt, grät mig till sömns varje kväll i flera år.

Jag var arg på min mamma och vi bråkade nästan jämt om allt och inget. Jag saknade min pappa. Vi har alltid kommit överens bäst, så självklart ville jag bo kvar hos honom.

Jag var tvungen att byta skola, hamnade i fel umgänge, mådde dåligt!

Sen kom det bara krypande...känslorna att jag var annorlunda. Att det var nåt fel på mig. Jag skämdes över mig själv. Jag började få svårt att möta människor. Jag kunde knappt åka spårvagn eller buss. Varje gång jag gick på så blev jag helt skakig, fick svårt att andas, svettades, tappade kraften, trodde att jag skulle ramla ihop och dö.

Jag bytte skolor flera gånger för att jag trivdes aldrig och vi flyttade en del. Jag var alltid den tysta i skolan, hade kanske en eller två vänner som umgicks något med. Jag åkte aldrig med på några klassresor. Jag hade ju inga kompisar och jag var blyg.

Hemma var jag en annan person. All min ilska jag kände tog jag ut på min mamma. Det var skönt att ha någon att vara arg på och få ur sin ilska på även om det inte var ritkigt rätt. 

Jag kämpade länge med detta ensam utan att tala om det för någon, jag skämdes för mycket och jag visste inte var det var för fel. Jag bad varje kväll att jag skulle överleva nästa dag. Jag bad om att jag skulle klara att gå på bussen utan att bryta ihop. Att jag skulle klara att ta mig till skolan. Det var så hemskt! Det som hjälpte något var att jag kunde skriva om det. 

Efter ett tag gick det inte mer. Jag fick svårt att andas hela tiden, kändes som jag inte fick luft och det är den värsta känslan jag någonsin upplevt! JAg hade sån hemsk ångest och jag var rädd. Jag berättade för mamma och jag kommer inte ihåg hur hon reagerade men vi åkte till akuten. Jag träffade en läkare som skrev ut ångestdämpande och antideppresiv medicin. Det blev inte bättre, jag mådde skit! Jag hade ingen kraft i kroppen, den domnade bort och känslan att inte få luft fanns kvar. Jag kommer ihåg en dag då jag låg på mitt rum. Jag kunde inte resa mig upp. All min kraft var borta. Kunde inte stå på benen. Var helt yr och världens ångest. Kmmer inte ihåg hur men jag fick åka till akuten igen. Jag tror att jag fick mer lugnande och det hjälpte väl lite, men mådde fortfarande väldigt dåligt. Varje dag var en fruktansvärdkamp! Jag förstår inte hur jag klarade av det. Men jag hade en sån otrolig vilja att bli bra och vilja att klara av det själv. Jag levde såhär i flera år och det var ett hemskt plågande. Förstår inte hur jag tog mig igenom det. 

Efter ett tag hjälpte medicinen och jag fick inga fler panikattacker. Jag hade fortfarande väldig social fobi men jag klarade att ta mig ut. Jag tvingade mig trots att det var hemskt! 

Jag började jobba på akuten (av alla ställen). Nä men det var genom min mamma. Hon jobbade som läkarsekreterare och ordnade så att jag fick jobb där. Jag fick ett jobb i receptionen (detta är helt otroligt egentligen). Jag jobbade alltså i receptionen på en akutmottagning på ett stort universitetssjukhus! Det var ju hemskt i början! Men efter ett tag när jag lärde mig alla program och allt jag skulle göra så funkade det. Det var jättejobbigt men jag gjorde det ändå därför att jag ville så gärna klara det. Jag var tyst av mig och pratade inte så mycket med resten av personalen utan höll mig för mig själv och gjorde bara det jag skulle. 

Jag kan inte förklara hur det kändes exakt men jag tog på mig en annan roll när jag var där. Så därför gick det att uthärda.

Efter ett tag blev jag så van att vara där så det var ändå rätt ok. Men jag kommer ihåg att vägen dit var jobbig. Att ta sig hemifrån och till jobbet var en ständig plåga. Men när jag kom fram kunde jag slappna av lite. Jag måste ha känt mig trygg där, antagligen för att jag var där så ofta. Jobbade ju heltid så jag blev väl van efter ett tag. 

Dagarna gick rätt fort för det var ofta mycket att göra. Förstår inte hur det gick till men dagarna blev till år! Jag gjorde mina försök att komma därifrån och börja plugga. Men det slutade alltid med att jag kom tillbaka. Vet inte varför. Jag kände mig väl trygg där och jag behövde pengar.  

Men efter ett tag stod jag inte ut längre. Jag blev deprimerad, fick mer ångest, började gråta för ingenting. Gjorde många läkarbesök hit och dit och fick nya mediciner hela tiden. Ingen hjälpte. Men den som ändå hjälpte bäst var cipralex och den har jag fortfarande idag.

Jag fick en hemsk huvudvärk! Hade ont varje dag...tog värktabletter men inget hjälpte. Jag fick åka till akuten flera gånger men ingen hittade något fel. Det gick över för ett tag men kom tillbaks senare igen. Kunde inte göra nånting, jag hade så ont. Försökte med allt och inget hjälpte. Jag åkte till akuten igen och där sa de att det antagligen var spänningshuvudvärk så jag fick en remiss till en sjukgymnast. 

Jag gick hos sjukgymnasten en dag i veckan ett tag och det hjälpte lite just för stunden men sen kom den tillbaks igen! Min psykläkare höjde cipralex dosen och efter det så blev huvudvärken bättre. Efter ett tag la min läkare till en annan medicin, lyrica och då gick huvudvärken bort helt, skönt! 

Men jag fick massa biverkningar. Av cipralexen gick jag upp 20 kg på mindre än ett år. Jag var tjock! Jag som alltid varit smal! Ja så detta gjorde ju inte allt bättre precis. Mådde så dåligt av viktuppgången så flera gånger försökte jag själv sluta med medicinen men då mådde jag så dåligt så fick börja igen. När jag fick se bilder på mig själv blev jag så deprimerad! Jag kände mig så ful och fet! Det tog lång tid men började träna på gym och åt mindre socker så jag gick i alla fall ner 10 kg. Den vikten stannade där, gick inte ner mer men gick inte upp mer heller. 

Efter att jag gick upp så mycket så har jag aldrig känt mig nöjd med min kropp. Känner mig inte snygg längre som jag kunde göra innan allt det här. 

På senare tid har jag även blivit missnöjd men mitt ansikte, mitt hår, allt! Jag har tydligen fått ytterligare en diagnos att lägga till: dismorfofobi. (Innbillad fulhet.) Finns att läsa om på google. 

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag tycker ju att jag ser konstig ut! Men om jag nu har den här sjukdomen dismorfofobi så är det ju inte så. Det är ju en lättnad iofs men jag kan fortfarande inte släppa tanken  på att jag faktiskt är ful och att jag faktiskt ser konstig ut. Känner mig obekväm i min kropp och ser jag mig själv på bilder eller video så vill jag bara försvinna. Jag tycker att jag ser så annorlunda ut jämfört med andra. Jag vill bara se "vanlig ut". Detta tänker jag på hela tiden, vad jag än gör. Hur ser jag ut nu? Vad tänker de om mig nu? Nu kommer alla titta på mig och tycka jag ser konstig ut. Ibland kommer jag inte ens utanför dörren för jag skäms så och vill inte visa mig för någon. Tror att alla kommer titta  på mig. 

Nu har jag skrivit en del om mig och m ina problem...har hoppat över mycket men det får räcka just nu...

Ska sova nu och hoppas att morgondagen blir en bra dag. 






 



Allmänt | | 2 kommentarer |

Välkommen till min nya blogg!

Jag är en 26-årig tjej från Göteborg som lider av social fobi och ångest. Jag vill med denna blogg dela med mig av mina problem och se det som en slags terapi genom att skriva om det som är svårt. Eftersom jag har lättare att skriva än att prata så valde jag att starta denna blogg.

Jag hoppas  att ni också vill dela med er om ni har liknande problem. Vi kanske kan hjälpa varandra!

Allmänt | | Kommentera |
Upp