ÅNGEST!

Nu är jag trött på sova dåligt och vakna tidigt varje morgon. Ångest, ångest, ångest. Det värker fysiskt i hela kroppen på grund av denna outhärdliga starka ångest. Jag förstår faktiskt inte hur jag orkar eller hur jag har orkat i så här många år... 
Jag trodde jag var på bättringsvägen förra veckan då jag ändå kunde se lite ljus och lite, lite hopp trots all ångest MEN det rasade på nån sekund och jag föll tillbaks till botten. Sen har det gått upp coch ner. Jag har förståt att jag är väldigt beroende av mina tabletter,de styr liksom mitt liv och så ska det inte behöva vara. Dessutom hjälper de knappt längre. 
Fick precis ett meddelande från min läkare att jag kan få börja med en ny antideppresiv medicin. Om den kan hjälpa vill jag såklart prova men jag är livrädd att bli ännu sämre eller att det ska vara hemska biverkningar. Så jag vet inte hur jag vill göra med det men saken är den att den antideppresiva jag tar nu kan jag bara äta halva dosen av eftersom jag får hemsk ledvärk när jag höjer den. Och jag äter ju hellre en antidepp än massa benso men jag vet inteom jag vågar börja med den. 
 
Har ständigt ont i magen, är så orolig hela tiden, har blivit aggressiv, tar åt mig väldig lätt av saker folk säger, har blivit väldigt paranoid. Är rädd hela tiden...för allt och inget. Det är fruktansvärt och jag vet inte om jag nånsin kommer ta mig ur det här. 
 
Åhhh jag har sån HEMSK ÅNGEST. Det känns som det brinner i bröstet! Var på apoteket nu och hämtade mina stesolid, höll på att bryta ihop. Den nya antidepp medicienn fanns inte så får hämta den imorgon. USCH VAD HEMSKT DETTA ÄR! 
Fick ta fyra stesolid direkt på apoteket fr jag FÅR INTE LUFT! Jo jag vet att jag får det men det känns inte så och det är det värsta som finns! Det känns som bröstet ska sprängas och såhär har jag det varje dag! Inte en enda människa skulle orka en dag! Jag har fått stå ut i nästan halva mitt liv!
 
Jag tror inte stesoliden jag tog nu kommer hjälpa heller så nu är jag livrädd! Men snälla låt den dämpa det här lite iaf så att jag kan försöka fungera!
 
Jag känner mig väldigt vilsen, ledsen, ångestfylld. Jag undrar hur ska jag nånsin kunna komma vidare...
Funderar på att söka till ett behandlingshem men soss har inte hört av sig så jag vet inte hur det blir med nånting...
Känner bara att jag vill bort härifrån, försöka hitta mig själv, Kunna få RIKTIG hjälp. Men det kanske inte går...
 
Annars händer ingenting...Det gäller bara att försöka överleva varje dag...
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Måndag...

Måndag morgon. 
Vaknade tidigt, kunde inte sova, frös. Kände mig inte riktigt bra och det gör jag inte nu heller. Jag vet inte vad det är. Känns jobbigt med en tom vecka framför mig, inget att göra. Jag måste komma ut mer, men min sociala fobi förstör det. Jag är sååå trtt på det! Tänk att bara kunna gå ut och gå eller till och med springa utan att bry sig om andra människor. Vilken känsla! 
Jag blir arg och frustrerad! Varför ska alla andra få göra saker, men inte jag? Visst..jag kan gå ut men det är ett helvete! Jag är bara helt fokuserad på andra människor, vad de tycker och tänker om mig. Jag blir helt låst och jag skäms. Jag skäms så otroligt mycket över mig själv. Jag hatar mig själv...Hur jag ser ut, hur jag beteer mig, hur jag går, hur jag står, hur jag sitter. Alltså det är helt sjukt! Paranoida tankar om allt möjligt, tvångstankar. 
 
Min läkare tyckte ju att jag skulle börja med abilify, en antipsykotisk medicin som hon menade skulle hjälpa mot mina tankar. Jag tog den i en vecka men nu vill jag inte längre ta den. Jag blev bara väldigt trött. Och jag vill helst ta bort mediciner och inte lägga till. Så nu har jag inte tagit den på några dagar. Känner ingen skillnad direkt.
 
Jag har verkligen utsatt mig för mina problemm de senaste dagarna. Umgåtts lite mer med folk. Åka buss, vara utomhus bland människor. Det har varit väldigt jobbigt men också givande såklart då jag tycker det är värt allt det jobbiga  för att få träffa mina nära och kära men varför måste det vara såhär?! 
Jag tror att jag kämpar för lite. Jag måste nog göra 110 % för att kunna bli bättre men det känns FÖR JOBBIGT OCH PLÅGSAMT så då blir det att jag inte gör nånting men då tycker jag att jag är ännu mer värdelös än vad jag redan tycker. 
Jag måste lära mig att jag duger! Jag duger som jag är. Men jag vet inte om jag kan ta in det. Jag måste lära mig det.På något sätt...
 
Något som är väldigt tråkigt att jag har fått mycket sämre minne och jag tror det beror på all Stesolid och Lyrica. Jag blir ibland livrädd att jag ska glömma min pappa som gick bort för lite mer än ett årsedan. Jag minns tex inte begravningen alls...förutom när jag stod vid gravplatsen. Har fått höra att folk höll tal och de och de var där och JAG MINNS INTE! 
Sen är det även andra saker..som att jag tex varit på bio och sett en film med min syster. Hon berättar det och jag MINNS INTE! 
Jag hade nästan glömt av hur jag skulle åka buss för att ta mig till min bror i helgen. Jag blir ju rädd. Ska jag bli dement när jag är 31 år gammal?
Eller är det alla ECT-behandlingar som gjort detta? Det är säkert en blandning av allt men kul är det inte...
Hoppas verkligen det blir bättre om jag blir av med Lyrica.
Jag villl ju trappa ner den och jag har sänkt den lite. Det är väldigt svårt och just nu står jag på denna dos, 300 mg. 
 
Mitt mål idag är i alla fall att komma ut från lägenheten, gå en promenad och försöka städa här hemma. 
 
Avslutar detta bibelcitat som jag precis fick på mobilen. Tyckte det passsade bra:
 
"Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken"
♥♥♥
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Världen är upp och ner och jag med...

Hmm...Ja jag känner att jag inte riktigt passar in i denna tid som är just nu. Allt handlar bara om pengar, sex, utseende och makt. Jag orkar liksom inte. Varför måste ytan vara så viktig när den egentligen inte betyder nånting.
Visst, det kan vara skönt att ha en kaffebryggare om man gillar kaffe. Men att hela tiden ha det nyaste och jämföra vem som har det "snyggaste" livet. Speciellt när vi alla vet att det inte ska spela någon roll. Eller?!
 
Jag är sååå trött på detta! Det gör att jag hatar mig själv ännu mer, speciellt un är jag gått upp i vikt och ska jag då inte få visa mig ute för det? Ska jag känna mig totalt värdelös för att jag inte har den perfekta kroppen eller de dyraste kläderna? Och bara gömma mig.
Det är nämligen så det känns. Men visst jag förstår att man vill se bra ut och man SKA ta hand om sin kropp men det har gått för långt!
 
Nä...Jag önskar att världen kunde öppna upp sina ögon för vad som är verkligen är viktigt. †
 
Ursäkta...vet inte varför jag började skriva om det, är lite flummig idag.
Det jag ville få ur mig var mest att jag känner mig som ett hoppplöst, värdelöst psykfall som inte har nåt liv. 
Fast samtidigt vet jag att jag är inte något "psykfall" . Det är de andra som är det. Och jag vet att jag kan ta mig ur detta. Det är bara det att jag känner mig övergiven och ensam. Har ingen direkt kontakt med vården just nu. Känns som jag får klara mig självl iksom. 
Och visst jag har mått lite bättre de senaste två veckorna men jag är livrädd att jag ska falla ner i det svarta igen och jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte det! 
JAg vill må bättre nu! Jag vill sluta skada mig själv, ta mina mediciner som jag ska och minska på Lyrica. (ångestdämpande medicin som gjort mitt liv till ett helvete) Den har gjort mig så avtrubbad så at tjag slutat bry mig om allt och när man slutar bry sig blir livet farligt för jag bryr mig ju inte om nånting, då kan jag göra vad som helst.
Och jag tror att mycket av det som hänt de snaste åren beror på den. Den har även gort mitt minne mycket sämre och fet!
Nä den ska bort!
 
Jag känner mig äcklig och ful och fet. Skäms över min kropp men ändå sitter jag på kvällarna och frossar i mat...Och sen får jag världens ångest på det och skäms ännu mer. Nej! Jag måste bryta detta!
 
Jag vet att jag kan gå ner mig totalt igen för så har det alltid variit JAg har stora problem att hantera mina känslor. På senaste tiden har jag märkt att jag blir väldigt arg och lättirreterad på saker och folk. Det är jobbigt och jag vet inte hur jag ska klara av alla känslor som dyker upp.
 
Idag skickade jag i alla fall ett meddelande till min läkare om jag skulle få kunna gå i någon slags DBT-terapi. Jag tror att det skulle hjälpa mig då jag har fått diagnosen borderline och jag har väldigt svårt att hantera mina känslor. 
JAg vet att jag hade detta ett tag på behandlingshemmet men det var gruppterapi och därför klarade jag inte av det, på grund av min sociala fobi. 
Jag skulle vilja ha det utan att behöva vara i grupp. 
Hon svarade i alla fall att hon skulle ta upp det i teamet men jag tror inte att jag kommer få det. De har ju gett upp hoppet om mig. 
 
Provat nästan allting och inget har hjälpt. Jag har inte hört något mer om lvm-utredningen. Någon från soss skulle ju ringa mig men det har hon inte gjort. Så jag vet inte alls vad som händer men något LVM blir det nog inte. Hoppas jag! 
 
Livet går vidare och jag känner att jag slösar bort min tid på ingenting. Jag ville så mycket men min ångest och sociala fobi står i vägen för allt! 
Jag har nästan börjat acceptera att mitt liv kommer vara så här hemskt. Men jag vet inte...
Jag vet ingenting just nu. 
Men vet att jag är besviken på mycket och många just nu men jag orkar inte bry mig längre. 
 
Hoppas på en bättre kväll! Och ett bättre liv!
Kram <3
 
 
 
 
Allmänt | #depression #ångest #Lyrica, ECT Lyrica, depression | | Kommentera |
Upp