Crying lying dying
Mår inte alls bra. Vill bara sova, sova och sova. Jag är helt orkeslös, tappat lusten för precis allting. Vet inte vad jag ska ta mig till. Igår fick jag starka sjävskadetankar och kunde inte stoppa dom. Så ytterligare ett fint ärr kommer jag få... Förstår inte vad som händer. Berusar mig med det som finns. Har jag ingenting blir jag totalt deprimerad och panikslagen. Frågan är vad som är bäst....Tabletter eller inte. Jag är rädd för mig själv och litar inte på mig själv. Vad som helst kan hända men vem bryr sig...
Vill bort från alltihop. Jag hatar detta. Och jag kan inte se någon utväg. Var hos min sköterska igår men kunde inte prata. Satt och grät i två timmar. Fick sedan träffa min läkare. Hon kunde försöka lägga in mig men jag vägrar. Nej tack, klarar mig bra utan det.
Var nog där i tre timmar. Och bara grät, sa att jag nu fått nog av att leva såhär. Men fick inte mycket till svar, som vanligt...
Efteråt gick jag till systemet och gissa vem som såg mig där, min förra beroendesköterska. Måste vart lika pinsamt för henne. Hon är säkert en smygalkis. Usch och fy för allt. "Slå mig hårt i ansiktet så jag får känna att jag lever". Typ. Jag står liksom inte ut.
Försök få möjlighet till ett boende ute i naturen/en helg ute i naturen. Där kommer effekten som en smäll på käften, även om den kan vara jobbig, så kommer en känsla av verklighet, den vackra verkligheten av naturen. Naturen är din enda vän i sådana här sammanhang. Du kommer märka av den direkt, du kommer känna att naturen är din vän. Håll dig borta från stan, från folk att jämföras med. Jag är en person med social fobi som varit i samma sits som du och jag har insett att det har krävts lugn och ro, insikt och förstånd, allt det får du bara du kommer BORT från STORSTADEN!