wanna be free

Jag ska inte skriva någon "tyck synd om mig" berättelse men jag vill bara att ni som inte förstår vilket lidande det innebär att ha social fobi ska i alla fall kunna försöka förstå...

Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag orkat stå ut så länge som jag faktiskt gjort. Jag har lidit av detta sedan tonåren och jag är nu 31 år. Alla dessa år av ångest, gråt, dödsönskan, självskadebeteende, depression och allt på grund av denna hemska sociala fobin som vägrar försvinna. Och det är inte så att jag tror att någon på ett magiskt sätt kan ta bort den eller att det finns en mirakeltablett. Nej nåt sådant finns inte. Här får man kämpa själv. och det har jag gjort och gör.

Jag har gått i olika former av terapi, provat nästan alla mediciner, bott på behandlingshem, varit inneliggande på psyk. Inget har hjälpt. Därför att jag har SÅ STARK ÅNGEST. Det är något som ingen förstår. Folk tror att det är nån lätt oro som jag borde kunna kontrollera. Nej så enkelt är det inte.

Något jag inte heller förstår är hur man faktiskt kan ha så extremt stark ångest under så många år. Ock då trots att jag äter både antidepressiv medicin och ångestdämpande sedan flera år.

 

Jag är konstant rädd och orolig. Som till exempel i morse skulle jag gå ut och ta en promenad, jag försöker komma ut i alla fall en gång om dagen. Det är ingen vanlig promenad. Det är en helvetes-promenad! De första stegen går  okej men så kommer en människa emot mig och det trycker extra mycket i bröstet, hjärtat slår, benen vill vika sig. Jag får en stark känsla av skam när jag möter en människa. Som att det är något fel på mig, att jag ser konstig ut och att jag har hela världens ögon tittandes på mig. Jag är på helspänn och jag bara längtar tills jag är hemma igen så att jag kan få andas ut. Det känns som att  ALLA stirrar på mig, att jag är iakttagen hela tiden. Och jag är livrädd att det ska hända något, att jag ska skämma ut mig på något sätt, kanske snubbla till eller tappa något eller att folk ser på mig att jag mår dåligt.

Men jag fortsätter gå min promenad, för om jag inte gör det så kommer jag känna mig ännu mer misslyckad än vad jag redan gör. Så jag sätter på mig min mask, låtsas som att jag är en normal människa som ser stark och självsäker ut, försöker gå rak i ryggen och ansiktet uppåt fast allt jag vill är att bara sjunka genom marken och försvinna för alltid.

Jag går fort, bara så att jag ska få komma hem och lugna ner mig och slippa alla människor. Sen blir jag deprimerad.

Min sociala fobi hindrar mig från att leva. Jag kan inte leva mitt liv som jag vill, ångesten styr allt. Jag kan inte gå i skolan, kan inte jobba, kan inte göra nånting som har med människor att göra. Förstår ni då hur det känns att sitta här i min lilla lägenhet och bara se livet rinna förbi medans jag inte får vara med. Och tiden går ändå. Den stannar inte utan den fortsätter hela tiden och går fortare ju äldre man blir.

 

Jag tänker ibland hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade denna sociala fobi. Jag tror att jag hade varit rätt aktiv. Jag hade gått ut och sprungit eller cyklat, jag hade pluggat eller jobbat, jag hade rest, jag hade kanske haft en partner, en familj.

Men nej det finns inte en chans att det skulle hända nu. Jag är fast här i mitt fängelse. Livrädd för allt. Och detta ger mig sån hemsk ångest. Att jag inte ska få leva som jag vill...

Jag känner att om det inte blir en förändring vädigt snart så lägger jag ner alltihop för jag orkar verkligen inte mer. Den här fobin och ångesten tar all min energi och när jag inte ser någon utväg får jag panik.

 

Ibland så gör jag saker, jag utsätter mig för det där hemska som att åka spårvagn, buss, gå på stan, träffa folk, gå till affären men det är ingen lätt sak, det är ett rent helvete och trots denna text känner jag att jag ändå inte har kunnat förklara hur hemskt detta är och hur svårt det är att leva såhär. Så jag vet inte hur jag ska göra för att få folks förståelse, samtidigt undrar jag varför det är så viktigt för mig att att få folks förståelse...

Jag tror det är för att vissa tar för givet att jag ska klara vissa saker utan några problem och det stör mig på något sätt.

För en "vanlig" människa som inte har de här problemen är det inga svårigheter alls att gå till affären, ta en promenad eller gå på stan. De tycker kanske till och med att det är roligt medans jag tycker det är ett helvete.

Självklart har de sina egna problem men nu pratar jag om just social fobi.

 

Nu sitter jag här med magont efter den där hemska promenaden och ska försöka överleva resten av dagen här i mitt fängelse. Men det finns i alla fall inga människor här. Så jag kan göra precis vad jag vill utan att känna mig iakttagen av någon. Men snart, om några timmar övergår allt till ensamhet och ångest inför livet. Då är det inte heller så roligt. Så hur jag än gör blir det inte bra. Och redan nu är jag orolig för min nästa promenad i morgon. 

Nä...det här går liksom inte att förklara om man inte känt på det här själv men det är i alla fall ett fruktansvärt lidande som förstört mitt liv.