Vart är jag på väg?
Vet inte vad jag håller på med riktigt. Och jag förstår mig inte heller på mitt mående som åker bergochdalbana hela tiden. När ska jag få stanna upp och sen stanna där?
Jag har dagar då jag mår lite bättre och då försöker jag verkligen ta vara på dom dagarna och hitta på något men sen på en sekund är jag tillbaks på botten igen. Och det är så jäkla frustrerande och så otroligt kämpigt!
Jag har också problem med min medicin, lyrica. Jag har försökt att trappa ner men det går bara inte. Alla säger att det är något som jag inte kommer klara ensam men jag vill verkligen inte läggas in på någon avgiftning. Och lyrica är det enda som får mig att klara av dagarna. Så jag vet inte hur jag nånsin ska kunna sluta med den och ibland undrar jag varför jag måste sluta med den när den oftast hjälper mig men den har ju en baksida...Jag blir knäpp, flummig, avtrubbad och tappar minnet men ändå!
Imorgon ska jag försöka ta mig till ett möte som min läkare ska ha med soss. Han vill ha mer information om mitt mående, mina mediciner mm. Jag tror att jag behöver vara med och försöka stå upp för mig själv och vad jag vill. Jag vill komma till det där behandlingshemmet i Stockholm och jag behöver hjälp. Det är nog viktigt att jag är där och säger det. Så jag ska verklligen försöka ta mig dit hur jobbigt det än är...
Min sociala fobi är fortfarande hemsk och även ångesten och jag kommer nog aldrig bli av med det. Hemskt.
Jag lever som i en dimma och fastlåst i mig själv. Den sociala fobin hindrar mig från att kunna leva och det känns så fruktansvärt när jag tänker på hur länge det har varit såhär nu.
Ibland undrar jag varför jag ens lever.
Detta är liksom inget liv...
Vet inte vad som kommer hända men nu gäller det att överleva dagen och ta mig till mötet i morgon.
