wanna be free

I vilket fall så kom mina skadetankar väldigt starkt. Jag har kunnat stå emot de senaste månaderna men igår gick det bara inte...Jag var arg och ledsen så jag slog sönder ett glas. Slog, slog och slog tills det var blod överallt. 

Ångrade mig rätt fort och åkte till akuten där de fick ta bort glas och sy igen ett djupare sår. 

Åhhh vilken ångest jag hade när jag nycktrat till och det var hemskt att ligga där och vänta bland främmande människor. Sen när det äntligen var min tur bröt jag ihop. Jag bara grät. Läkaren frågade om jag gjort det med mening men jag sa att det var en olycka. 

När läkaren gått och bara sköterskan, en ung trevlig lugn kulle skulle lägga om såret så sprack jag helt. Grät och grät. Han var förstående och sa att jag inte skulle vara så hård mot mig själv. Han frågade också om jag ville stanna nån timme för att lugna ner mig men jag ville hem. Så jag gick gråtandes därifrån och tog en taxi hem. Jag kände mig inte bra, ville bara försvinna. 

Kom hem, grät lite mer och sen slocknade jag i sängen. Vaknade sent med hemsk ångest. Jag vill inte berätta för min familj vad jag gjorde för jag vill inte göra de besvikna. 

Det var i alla fall en hemsk kväll och natt. Nu blir det ingen mer alkohol på ett tag. 

Undrar vad meningen med allt det här är. Ska det vara såhär? Och jag fick verkligen känna på hur stark min sociala fobi är. Jag kan bara inte slappna av bland människor hur mycket lugnande jag än tar. Jag är konstant i ett spänningsläge och det är verkligen hemskt! 

Nu vill jag bara fortsätta vara ensam och glömma att det där hände.