Still alive...
Hej hej. Eller nåt..
Jag är ledsen att jag är dålig på att uppdatera mig (om nu någon bryr sig) Men på senaste tiden har jag fått svårt att skriva.
Svårt att formulera mig. Jag mår väldigt dåligt. Min älskade katt dog i en hemsk olycka. Det är kaos med soss och sjukvården. Men jag lever...
Jag undrar fortfarande varför men på något sätt fortsätter jag...
Jag kämpar och kämpar men kommer ingen vart och vad kämpar jag för?!
Jag har aldrig nånsin känt mig så övergiven och ensam av min familj och "mina vänner".
Kan tyvärr inte förstå hur ni kunde övergiva mig när jag behövt er som mest. Så skulle jag aldrig göra mot er. Detta har gjort mig väldigt ledsen.
Det som händer nu är i alla fall att jag väntar på att få komma till ett behandlingshem. Men soss är ju inte direkt de snabbaste människorna.
Mycket har blivit fel.
Min mottagning som har ansvar för mig har lämnat mig. Jag har försökt nå dom i två-tre månader men de bara skiter i mig. DET ÄR UNDER ALL KRITIK HUR DE HAR BEHANDLAT MIG.
Jag har inte kunnat äta på ett år men ingen hjälper mig. What to do? Bli ett skelett ocv dö. Det är vad som kommer hända. Då kan ni få sitta där och hålla er för skratt.
Jag kan tyvärr inte beskriva vad jag känner. Min dagar består av tomhet, gråt, hopplöshet, ingenting. INGENTING. Jag undrar varför jag finns. Jag vill inte mer. Men än så länge är jag kvar...
Jag förstår ingenting, tiden går för fort och jag känner mig totalt värdelös.
Det finns alltid mer att önska av såväl socialtjänst som sjukvård. Jag förstår att du lider. Det låter som ett endaste stort krig. Fortsätt kämpa. En stund i taget.
Och ja, jag bryr mig, Jag kollar in här på bloggen då och då för att se att du uppdaterar.
Var rädd om dig. Kram