En sväng till helvetet och tillbaks

Ja...jag har haft en riktigt jobbig period. Visste inte om jag skulle klara mig ur det  levande. Jag VILLE verkligen dö. 
Nu mår jag inte lika dåligt och jag tackar Gud för det. 
Det är ett evigt känpande med dessa upp och nergångar. Jag fattar inte varför det blir så. Det kan gå från att skratta till att vilja ta livet av mig. Helt sjukt. 

Jag slutade med min ena antidepressiva medicin som jag haft i ca 10 år och det var antagligen därför jag blev så hemskt dålig så jag fick börja med den igen och då blev det bättre.  

Jag tycker det här med psykofarmaka är helt galet! 
Man blir så fruktansvärt dålig när man börjar och när man slutar! Det är rent ut sagt farligt! Jag hade kunnat vara död idag på grund av detta. 
Det var för några veckor sen som min läkare så åt mig att jag kunde trappa ut och sedan sluta helt med min ena antidepressiva medicin eftersom jag hade en annan samtidigt. Jag gjorde det väldigt långsamt men när jag nollade den helt så upplevde jag många olika symptom och sen blev det outhärdligt! Det bara skrek inom mig. Jag ville hoppa från balkongen. Jag ville skära upp min kropp! Förstår inte hur jag överlevde men det gjorde jag, antagligen för att jag började med medicinen igen. 
Jag tänker på alla andra människor som säkert tar livet av sig på grund av insättning och utsättningssymptom och det är helt fruktansvärt! Och ingen varning fick jag heller utan det var "bara att sluta" men de ska bara veta vilket helvete jag fick gå igenom och som många andra också får göra. Det är ju totalt livsfarligt. Åh jag är så arg över detta! Och dessutom så lämnade de mig från öppenpsyk utan både läkare och sköterska. SKAMLIGT! 


Allmänt | |
#1 - - Anonym:

Jag förstår att du haft en tuff period. Det är bra att du lever. Fast livet är svårt och plågsamt och hoppet dör, så vänder det faktiskt. Jag funderar på vad du har för stöd, har du kontakter med psykiatrin? Utredningar? Terapi? Jag ber för dig idag. En bön sänder jag dig. Jag ber för att du ska få rätt stöd och bra stöd, Att du ska känna dig mindre ensam. Ber för att du ska få kraft att orka och vilja ha livet.

En dag i taget, en timme i taget, ett andetag i taget. Idag behöver du bara klara av den här dagen.

#2 - - Anonym:

hej! har också svår social fobi , och haft i över 10 år och ångest och depressionsproblem. Befinner mig i ungefär samma situation som du nu, det är hemskt jobbigt! Men jag ber ofta till vår himmelske fader och han är med och hjälper mig till att bli frisk.Jag skall komma ihåg dig i mina böner.Hur har du det med bedjande?och din tro? har du överlämnat ditt liv till jesus ?

// en som bryr sig.

#3 - - Johan:

förstår dig ganska precis, lever med samma plågor men dränker mig i jobb för att slippa tänka och mediciner är uteslutet då jag alltid upplevt att dom bara fuckar up en ännu mer. och till dom andra kommentarerna, seriöst!? vem fan bryr sig om böner och jesus.....

#4 - - Helena:

Hej! Du är inte ensam om att känna dig ensam... Har också ångest och social fobi. För mig betyder det mycket att ha någon att skriva/maila med, det är socialt, fast på ett tryggare sätt... Du får väldigt gärna maila mig. Hade blivit glad. /H

Upp