Closer to the end

Det känns som jag går mot slutet. Jag har ingen kraft eller energi till någonting. Jag sover nästan hela tiden men aldrig känner jag mig utvilad. 

Jag hatar att bli äldre. Jag fattar inte hur jag gick från 20 till 30 plus!???
Vad har jag gjort med mitt liv?! Det är förstört. 

Jag ser inte heller någon framtid, det mesta är bara mörkt. Inget blev som jag hade tänkt. Jag tycker inte att jag förtjänar att få finnas till. Jag har inte gjort något med mitt liv. Jag sitter fast i ett beroende av piller, min älskade mitt allt finns inte längre kvar. Allt är tomt.
Jag mår illa och vill spy upp hela mitt patetiska, tragiska liv. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Orkar inte ens bry mig längre. 
Bla bla bla vem orkar lyssna på mitt ständiga gnällande...
Inte ens jag orkar lyssna på det längre. 
Jag vill bara ha dig här❤️




Allmänt | |
#1 - - Ethel:

<3 åh hjärtat

#2 - - JBO:

Något som har lindrat min ångest. Det är att ta en 5 minuter riktigt varm dusch sedan efter det en 15 minuter iskall. Sen väntar man tills man inte huttrar och beger sig iväg. Hoppas detta kan hjälpa dig.

#3 - - JBO:

Naturligtvis kan man duscha längre, men det kanske inte är så roligt att få vattenräkningen då.

#4 - - Anonym:

Nu vet jag inte om det är "bara" ångest du lider av, eller om du även får panikångest. Börjar det rusa för mkt i kroppen har jag fått lära mig en jättebra sak! Fokusera på något som är fyrkantigt. Första sidan tittar du på och andas in 3 sek, nästa håller andan 3 sek, och nästa andas ut 3 sek. Sen börjar du om och gör detta tills du känner dig lugnare. Alla är värda att leva <3

#5 - - Anonym:

Jag känner likadant. Ännu äldre är jag också. Men åldern är ju egentligen inte väsentlig. Det spelar ju ingen roll om man är 15 eller 55. Man behöver ta sig själv på allvar ändå. Det är jobbigt att bli så där trött på sig själv och sitt ständiga depressiva uttalande som man gärna kallar för "gnäll". Men om det bara var gnäll så skulle man ju bara kunna sluta, eller hur, Men det kan man inte. För det pågår i hjärnan i själen hela tiden. Sorg efter förluster i livet gör också ont och man får svårt att stå ut när nåt gör ont.

Jag vet inte vad min poäng är ....kanske bara att du inte är ensam, att din ålder inte har med saken att göra (i så fall ligger jag och fler med mig pyrt till ;)) och att du är värd att tas på allvar. Man känner det man känner. Men på nåt vis måste man ta sig fram, en timme till, en timme till, en timme till. Nånstans finns en vändpunkt. KRam

Upp