wanna be free

Jag förstår ärligt talat inte hur jag står ut! Detta ständiga lidande som  min sociala fobi innebär. Jag är livrädd hea tiden, speciellt när jag är ute bland människor och det gäller även helt främmande människor. Jag vill inte visa mig, vill bara gömma mig. Jag skäms så otroligt mycket över mig själv. Jag ser mig själv som väldigt konstig och annorlunda, ful, fet, äcklig, hemsk och värdelös. 

Dessa tankar har jag hela tiden och ni anar inte hur hemskt det är att vistas bland människor med dessa tankar. Det sätter sig liksom fysiskt i kroppen. Hjärtat sår fortare än fortast, svetten rinner, skammer bara sköljer över mig som en stor våg och jag vill bara försvinna.

 

Och vad är det för liv jag lever?! Sitter/ligger mestadels hemma i soffan, jag gör ingenting. Totalt meningslösa dagar som bara rinner iväg till ingenting men tiden går ju ändå! Och det får jag såååån panik över! Ska det alltid vara såhär? Jag är ändå 31 år och det enda som får mig att gå upp på morgonen är att jag vet att jag kan ta mina lyrica. En medicin som gör mig flummig och avtrubbad, jag går liksom in en annan värld och det är för att jag klarar inte av den riktiga världen. Den är för svår för mig. Jag måste ha något att fly till men samtidigt inser jag att jag inte kan gå runt och vara påverkad av något hela tiden men så tänker jag, varför inte? Jag har ändå inget som jag måse vara "skärpt till" alltså jobb eller liknande. Så då tycker jag att det inte spelar nån roll. 

 

Jag kan säga att det är inte lätt att klara av livet som sjukskriven. Det är nog det värsta och jobbigaste jag varit med om. Det är inte skönt på något sätt om någon nu trodde det. Visst det kan vara skönt en vecka eller så men efter flera år, dag ut och dag in då är det inte speciellt roligt. Det är en evig kamp som aldrig verkar ta slut. 

 

JAg kan säga att man behöver vara väldigt stark för att klara av ett sånt här liv. Jag tror inte att många skulle klara det. Det är jag övertygad om. Så på det sättet är jag stark. Väldigt stark.

Jag har klarat att hålla mig borta från sjukhus och inläggningar nu ett tag. Senaste gången var i December och det är jag väldigt glad över att få slippa. Jag vill helst inte ha med vården alls att göra. Jag vill visa att jag kan klara mig själv och det kan jag....sen hur jag gör det är en annan sak men jag gör det. 

 

Saken är bara den att jag har fått nog av att leva såhär. Det måste hända något annat om jag ska orka fortsätta och jag har ju i tankarna att jag kanske ska ansöka om ett behandlingshem igen. Men jag vet inte om jag vill eler vågar. För det innebär att jag måste sluta med stesolid och jag klarar mig inte utan att ta dom. Min ångest är för stark. Och då går det ju inte...Men ska jag gå på lugnande resten av mitt liv? 

 

Och jag vill bort härifrån. Jag vill börja om på nytt men på riktigt denna gången, inte göra det halvdant utan då får jag verkligen gå in för det men då är det den sociala fobin som står i vägen. Jag klarar det inte. Vara i grupp med andra, äta tilsammans, prata! Nä det gå  inte så hur skulle det gå? Och dessutom utan lugnande?! Nä...Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet bara att jag inte kan fortsätta såhär.

 

Har nu tagit den nya antidepressiva Brintellix i ca två veckor. Kan inte påstå att jag känner någon skillnad. Har också nu sutat helt med cipralex sedan tre dagar tillbaka och det lär jag väl känna av men än sålänge känner jag ingen skillnad förutom huvudvärk.

 

Jag är vilse och jag vet inte vad jag ska ta mig till men jag kan inte nöja mig med att leva såhär! Något måste hända...