Tomhet
Jag mår så dåligt. Eller vet inte om jag kan kalla det dåligt. Jag känner ju ingenting.
Vill gråta men kan inte, vill skrika, vill skratta men det är helt omöjligt. Det är som att jag inte ens existerar.
Jag vet inte om detta har med pappa att göra...Jag har känt mig tom tidigare men aldrig så här mycket eller såhär länge.
Det är värre än något annat.
Jag kan bara inte känna och det ger mig panik.
Vad är det för fel? Och varför blir det inte bättre?
Jag är 30 år men beter mig som ett barn och jag skäms.
Skäms över hela mig själv.
Tiden bara går men jag kommer ingen vart. Jag har ingen energi, ingen ork och rädslan för människor har tagit över helt.
När ska detta sluta?! Kommer det nånsin göra det? Det känns inte så.
Ska snart lägga mig och jag ber till Gud än en gång att jag ska må bättre och få känna imorgon. Mer kan jag inte göra.
Men går inte detta över väldigt snart så kommer jag gå sönder helt.
Du ska inte skämmas över hur du mår, det är inget du själv har valt eller kan styra över. Jag har läst en del i din blogg nu under kvällen och beundrar din styrka och kamp. Fortsätta är det ända alternativet för en dag kommer du oxå få se ljuset i tunneln och må bra igen.
/ Linda