Jag förstår. Det är ett rent helvete. Skriv om du blir ensam, jag vet att jag är väldigt ensam. Kram/ natta
Och jag som trodde jag var ensam. Det var väldigt bra skrivit. Jag har precis fått förklarat för mig att jag utv social ångest i min depression o med min tidigare panikångestattacker. Känslan av att livet går förbi en är en fruktansvärd smärta som gör mig förtvivlad. tack för ditt inlägg! Jag hoppas vi fixar det här.
Mvh
Sofie Svensson
Och jag som trodde jag var ensam. Det var väldigt bra skrivit. Jag har precis fått förklarat för mig att jag utv social ångest i min depression o med min tidigare panikångestattacker. Känslan av att livet går förbi en är en fruktansvärd smärta som gör mig förtvivlad. tack för ditt inlägg! Jag hoppas vi fixar det här.
Mvh
Sofie Svensson
Bra skrivet! Och bra gjort med all den ångesten du har att du kunde gå på bröllopet. Även om du kanske inte känner dig stark så är du det. Annars hade du inte klarat av att åka dit.
Det är sant som du skriver att folk har väldigt svårt att förstå.
Jag har lidit av social ångest och känner igen känslan du beskriver när du går ut på promenad och möter en annan människa.
Det är som att leva i ett fängelse att må så. Det är nog ingen idé att försöka förklara för någon som inte mått så själv. Det går liksom inte. Man måste uppleva det för att förstå.
Och ensamhetskänslorna som följde av det gnagde nästan sönder mig.
Det är vidrigt med social ångest. Det är som att ständigt leva i ett stort svart hål.
Har du kontakt med människor på internet med liknande problem?
Det finns massor av trasiga själar där ute som lider av social fobi.
Kom ihåg är en jävligt stark människa som absolut inte förtjänar att må så här. Om jag kunde skulle jag ge dig en stor kram.
Ta hand om dig och fortsätt kämpa. En vacker dag kommer du få ut nåt av det,jag lovar.
Kram
Vad stark du är som orkar! Sanningen är att du är en viktig och värdefull människa oavsett om det känns så eller inte. Det är så lätt att fasta i en känsla som säger att andras åsikter är så otroligt viktiga, men sanningen är att det inte är så. Jag har själv börjat inse det mer och mer. Helt plötsligt är det som att ögonen öppnas och det jag trodde innan var bara en lögn. Ingen annan kan egentligen definiera vem vi är, och ingen annan kan bestämma om vi är värdefulla eller inte. Vad den personen tänker är inte viktigt, för den personens åsikter är inte mer sanna än dina egna. Och det kanske dessutom är okej att misslyckas, folk har åsikter om saker men ingen kan kräva att vi är perfekta och ibland blir folk arga eller besvikna. Jag var till exempel lite rädd för att skriva något "fel" till dig här som du skulle kunna bli sur på, för jag har själv problem med vad andra ska tycka om mig. Men, jag har kommit en bit på vägen med det, och jag hoppas verkligen att även du ska få känna att det går framåt. Att du ska få inse vad som egentligen är sant om dig- att du är fantastisk precis som du är!
Och som de andra har skrivit: du kan vara stolt över att du orkar gå ut, oavsett hur det kändes så är det mer än vad många skulle klara av. Du kämpar och du är otroligt modig.
Ta hand om dig! Och minns att vi är många som tror på dig och vill dig det bästa.
Kram
Jag hade skrivit en lång kommentar men nu försvann den, tror jag i alla fall...
Men, jag ville mest säga att jag tror på dig och att jag tycker att du är otroligt modig. Oavsett om folk förstår hur du känner eller inte så är sanningen att du är en riktig kämpe. Och du är värdefull och viktig oavsett hur det känns. Du kommer klara det här, det kommer bli bättre. Fortsätt att ta en dag i taget.
Vet inte om du tror på Gud, men det gör jag. Jag ska be för dig. Jag tror att Gud älskar dig och att han har skapat dig och har ett syfte med ditt liv. Sen är den här världen tyvärr full av väldigt mycket mörker och ondska. Men, Jesus har tagit på sig allt mörker och all ondska och han vill slåss för dig även i din situation. Han vill ditt bästa.
Så jag ber för dig.
Ta hand om dig!
Kram
Hej!
Du kämpar och är bra. Folk kan tycka vad dom vill. Du har dina bekymmer och vad folk tycker och tänker om ditt mående spelar ingen roll. Det är dina känslor och har man inte mått/mår dåligt så vet man inte. Jag har skrivit till dig förut. Jag har socialfobi/panikångest/depression på mitt cv. Jag tar promenader på dagarna. Det är det enda jag gör just nu. Men det är ändå nånting. Du ska vara stolt över dig själv varje gång du tar dig ut. Känner igen mig i allt. Trodde jag var ensam om att vara rädd för människor när jag fick min diagnos för ett par år sedan. Varje gång jag får möte av en annan människa vill jag försvinna och sluta existera. Ibland får jag hemlängtan när jag ska gå ut genom dörren. Men jag intalar mig själv att jag är värdefull och att jag ska vara stolt över mig själv att jag tog mig ut. Du är normal. Det är inget fel på dig. Du är bra precis exakt som du är. Jag förstår vilket helvete du genomlider. Att vara fånge i sin egen kropp. Att hindras från att leva och göra saker som andra gör lätt.
Om du skulle känna för det så kan vi chatta nån dag. Om dina promenader skulle vara jobbiga så kan du alltid ringa mig om du lär känna mig förstås. Som en hjälpande hand när ångesten tar över. Jag vill att du finns kvar. Har följt din blogg sen jag fick min diagnos. Jag tycker att du är stark och modig. Jag tror på dig. Tveka inte på att höra av dig. Jag finns en mailadress bort och några siffror bort. Ta hand om dig. Styrkekramar