Tiden går...
Då var det måndag igen. För de flesta betyder det väl att det är dags för jobb igen, för mig är det bara en dag som alla andra förutom att jag får ännu värre ångest över hur fort tiden går och att mitt liv känns totalt meningslöst.
Jag tvingade mig nyss ut på en promenad, ja jag är tvungen, måste gå ner i vikt. Och jag försöker ha som rutin att varje dag komma ut i alla fall en gång om dagen. Visst jag överlever det men det känns inte så när jag väl är där ute och möter människor och bilar. Det är en pina utan ende. Det är fruktansvärt. Jag kan inte förklara det för ingen skulle kunna förstå ändå.
Men jag är livrädd hela tiden, känner mig ful, fet, värdelös. Jag skäms över mig själv och tur att det är vinter för då kan jag gömma mig under luvan. Men de ser mig ändå. Min kropp. Sättet jag går på. Det känns som jag ska få en hjärtattack varenda gång.
Jag tror att människor jag möter tycker att jag ser konstig ut, att jag beter mig konstigt, att allt med mig är konstigt. Denna känsla har jag haft i mer än halva mitt liv och jag förstår inte vad det kommer ifrån. Men min självkänsla är på botten och jag vet inte hur jag ska kunna förbättra den...
Jag vet inte riktigt hur jag orkar men på något sätt gör jag det. Har lyckats hålla mig ifrån sjukhus på ett tag nu i alla fall och det är skönt, eller ja två månader men ändå. Vill aldrig mer dit.
Jag vill kunna klara mig själv..och ibland går det, ibland går det inte. Men jag kämpar för att undvika inläggningar och sjukhus. Hur dåligt jag än mår.
Jag lider med min kusin just nu som mår väldigt dåligt. Önskar att jag kunde göra något men när han inte själv vill så är det svårt. Jag vill bara inte att han ska sluta som min pappa och det vill inte jag heller.
Varje dag funderar jag på hur jag ska kunna komma vidare med mitt liv men jag kommer aldrig fram till nånting. På grund av min starka sociala fobi och ångest så känns allt omöjligt. Vad har jag att bidra med till denna värld? Det är något jag inte kan förstå. Jag gör ju ingenting. Sitter bara hemma med min oro och dagarna kommer och går...
Vad är meingen med det?
Hej! Jag har läst lite på din blogg. Ville bara säga att du är så stark som kämpar vidare, förstår att det måste vara extremt jobbigt. Jag känner igen mig i en del saker även om jag inte har lika svåra problem, men mycket av dina tankegångar känner jag igen. Du är verkligen inte ensam.
Och sanningen är att du är bra precis som du är även om det inte känns så. Förstår känslan av att man tror att alla granskar en, så känner jag också, men egentligen bryr sig inte folk speciellt mycket, det svåra är att komma ut det sättet att tänka. Det blir som en fixering.
Men du är värdefull! Och precis som du säger så är du stark som orkar kämpa vidare, det visar