Dagarna går och de blir till år...
Trött! Men har i alla fått tillbaks mer styrka än den hemska veckan med total orkeslöshet, apati och illamående. Får väl vara glag för det.
Nu har jag varit hos tandläkaren, var vääldigt jobbigt att ta mig dit men jag gjrde det. Han sa att jag MÅSTE sköta mina tänder bättre. I och med attt jag tar så mycket mediciner som orsakar muntorrhet så har jag mycket lättare att få hål. Och jag sa till honom att det känns som mina tänder kommer trilla av inom tio år och han sa att det kommer de göra om jag inte sköter dom bättre!
Alltså jag borstar ju tänderna! På morgonen och på kvällen men det räcker inte utan jag måste använda flour och inte äta på kvällen! Hur ska det gå? Åhh varför måste ALLT vara så komplicerat och jobbigt?!
Jaja jag ska göra så gott jag kan för att sköta tänderna bättre och nu får det vara slut med godis och glass!
Jag vet inte ritktigt hur jag känner mig idag...Igår mådde jag riktigt dåligt. Fick starka skade och själmordstankar. De kommer och går. Jag har ju haft nästan två veckor då jag faktiskt inte haft några såna tankar men jag ska ju alltid falla tillbaka. Kommer det alltid vara så?
Och så åldern...Är nu 31 år. 31 år!!! Jag vill inte bli äldre nu! Det räcker. Stoppa tiden nu! Får panik! Jag vill för alltid vara ung. Jag kan inte INTE se mig som en äldre människa. Det går bara inte. Och speciellt inte om jag då fortfarande mår såhär och utan barn eller någon partner. Så snälla ge mig det nu för snart är det försent!
Jag saknar min pappa...Har inte gråtit på över en vecka nu, vilket är rekord för mig men jag känner mig sååå tom. Jag känner mig inte hel utan honom. Men han är på ett bättre ställa nu och han kommer alltid finnas inom mig.
Jag har ständig ångest trots att jag äter stesolid dagligen. Överdoserar fortfarande lyrica. Kan bara inte låta bli men jag vet inte om det hjälper mig så mycket egentligen. Blir bara väldigt avtrubbad och trött fast en liten "kick" får jag ju annars skulle jag ju inte ta den.
Jag önskar att jag kunde bli av med alla dessa mediciner...
Något som inte riktigt förstått ännu är att det är ju faktiskt bara JAG som bestämmer över mitt liv. INGEN annan.
Jag vet inte vad jag vill, jag har ingen aning men jag vet att jag inte kan fortsätta såhär...då kommer jag aldrig komma nånstans.
Men jag är rädd...Rädd för allt som är nytt. JAg är ju så van att må dåligt och att ha det såhär såhär så hur skulle jag klara av att må bra?! Göra saker som andra "vanliga" människor gör. Plugga, jobba.
Nä jag vet inte...
Jag kan förtidspensionera mig om jag vill men vill jag verklligen det?! NEJ det vill jag inte. Men vad ska jag göra?!
