Arg och ledsen!!!
Det var en jobbig månad då de även satte ut alla mina mediciner eftersom de inte kunde tas ihop med behandlingen. Den gjorde så att jag tappade minnet så jag var väldigt snurrig och förvirrad. Jag trodde inte behandlingen skulle hjälpa eftersom jag inte kände någon förbättring men efter åttonde gången så kände jag mig faktiskt bättre!
Jag började känna igen! Först trodde jag inte att det hade hjälpt när jag vakna upp efter sista behandlingen så jag var ju helt förstörd! JAg bara grät, grät och grät. Trodde aldrig att jag skulle sluta gråta. Jag kände att livet var slut eftersom detta var som det sista som kunde hjälpa mig. Jag ville bara försvinna! Men sen plötsligt blev jag istället väldigt arg! Jag tyckte att en sköterska på avdelningen betedde sig väldigt illa mot mig och han vägrade ge mig mina stesolid så jag blev så arg!
Jag sa att om jag inte får mina tabletter så skriver jag ut mig vilket jag också gjorde samma dag. Ville inte vara kvar där. Så jag fick träffa en läkare, hon tyckte inte att jag skulle skriva ut mig men jag ville det och eftersom jag var där frivilligt så blev jag utskriven.
Min syster kom dit och hon följde mig hem. Jag ahr inte så mycket minne av detta men enligt henne så var jag sedan glad och mådde bra! Och sen dess har det fortsatt att vara bra. I alla fall från depressionen och det är ju det viktigaste. Jag har känt lust och glädje igen och verkligen velat leva! Det har känts så bra! Och jag har varit så glad och tacksam för det.
Men så idag kom ett rejält bakslag. Inte av deppressionen utan av min hemska sociala fobi! JAg bestämde mig nämligen för att gå ut och promenera eftersom det var så härligt väder och jag försöker ju gå ner i vikt.
Det tog lång tid att komma iväg för jag kände att det verkligen tog emot. Jag kände att jag inte ville träffa folk eftersom jag är så rädd för dom. Det gick rätt bra de första minuterna men sen var helvetet där igen! Fick sån fruktansärd ångest så fort jag bara mötte en människa. INGEN och INGEN kan förstå hur hemskt det är om man inte själv upplevt det.
Jag kämpade ändå och fortsatte gå för jag ville så gärna klara det. Jag gick väl ca 20 min sen fick jag panik! Jag ville ringa till någon för det brukar kännas lättare när jag pratar med någon i telefonen. JAg ringde först min syster men hon svarade inte sen ringde jag till mamma. Och jag blev så arg på henne!
Hon sa att jag ger upp för lätt och att jag inte kämpar tillräckligt mycket! WHAT?! Kämpar jag inte??? JAg har fan kämpat i över tio år!!! Jag har mått så fruktansvärt dåligt! Så dåligt som man bara kan må! Men jag har aldrig gett upp för det! Jag har kämpat mer än någon annan! Och hon påstar att jag inte kämpar!!!
Blev så arg och ledsen så jag sa till henne att jag inte vill prata med henne mer och så la jag bara på.
Sen kände jag att jag verkligen ville prata med någon som förstår! Ville egentligen ha tag i min kusin men hade inte hans nummer så jag fick ringa pappa eftersom han var med honom. Pappa frågade hur jag mådde och jag sa att jag inte mådde så bra och berättade vad som hänt. Han sa att han tyckte det var tråkigt och han visste väl inte riktigt vad han skulle säga. Vi pratade lite och sen sa han att: Ja jag kan ju inte göra så mycket åt det.
Nej det fattar väl jag också men jag ville ju bara prata med någon! Efter det bröt jag ihop och jag fick prata med Markus (min kusin) Jag bara grät och grät och sa att nu är mitt liv slut. Jag orkar inte leva om det ska vara så här. Han var den enda som verkligen lyssnade och förstod. Så jag gick tillbaks hem och bara grät och grät men pratade med honom hela tiden tills jag blev lugn igen.
Jag gick in i affären och köpte kattmat och cigaretter. Skulle köpa mat men jag tappade verkligen helt aptiten så struntade i det. Sen gick jag hem och började gråta igen! Gick över rätt fort men känner mig så ledsen och besviken! Trodde ju att jag mådde bättre. Jag mår bättre vad gäller depressionen och att jag fått mina känslor tillbaksmen min sociala fobi tycks aldrig gå över!
Är så ledsen och arg nu.