Ta mig härifrån!

Mår så fruktansvärt dåligt igen! Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet bara att jag inte vill vara här! Jag hatar mitt liv just nu! Allt är så tråkigt och jag har tappat lusten för allt. Ingenting käns roligt och det har det inte gjort på väldigt länge!

Känner samtidigt att det är något fel på mig och jag hatar hur jag ser ut. Skäms för mig själv när jag är bland människor. Jag vill bara gömma mig där ingen kan se mig. SÅ det är vad jag gör. Jag ligger här i min soffa dag ut och dag in och livet försvinner utan mig.

Jag står inte ut! VAd ska jag göra? Cymbaltan som jag började med har ju inte hjälpt ett skit! Börjar tvivla på om någon medicin alls fungerar på mig. Jag har ju testat så många olika och ingen hjälper ju! Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva såhär!

Jag ska till läkaren idag men antagligen kommer hon inte kunna hjälpa mig och då kommer jag känna mig ännu sämre. Jag vet inte vad jag ska säga. ÅÅh jag vill bara försvinna nu!

Jag känner ingenting, ingenting!
Allmänt | |
#1 - - maja:

Jag vet hur hemskt det är o jag

hoppas verkligen att du mår lite bättre snart!

Hur gick det hos läkaren?



<3

#2 - - Michael:

Hej!



Om du bor i Stockholm eller i närheten så ta kontakt med kinesiologen Ulf Kihlman.

Jag tror han kan hjälpa dig. Det kan vara någon störning av något organ eller någon dold allergi som ger upphov till ångesten.

Värt att prova om du har mjlighet.

#3 - - Trollsländan:

Surfade in på din sida av en händelse när jag sökte på Voxra/social fobi. Du är 26, jag är 42. Känner igen mig så i din berättelse och har lidit sedan tonåren. Vad är det för fel på mig - trodde det var min lott att må såhär, att alltid vara på helspänn med hjärtklappning och ångest. Jag satte på en mask - den glada utåtriktade, den skämtsamma som alla tyckte om. Men i min själ var jag ledsen så ledsen - är än idag ledsen men visar det inte så ofta. Brakade samman för 6 år sedan i depression/panikångest pga. en livskris. Fick hjälp och går ännu på med.men kämpar dagligen med en tomhet och ångest/social fobi, trots att jag har allt dvs. två fina barn. Du är inte ensam - vi är fler som förstår dina känslor. Kram

Upp